Historisk mat på moderna fat: Tyrolersallad (1937)
Dagens rätt är - visade sig - inte helt bortglömd, det var bara en jag själv var obekant med. Det är lite kul när man bläddrar i kokböckerna när recept står som ryska, franska eller från något annat land. Vad som gör just den här salladen "tyrolsk" vet jag inte, men receptet fick mig i alla fall att sjunga på Östen Warnebrings Du borde köpa dig en tyrolerhatt från 1969 (originalet sjöngs dock på tyska redan 1962). Tyrolen är ett område som idag ligger i både Österrike och Italien. Huruvida denna sallad har en ursprunglig förankring i detta område låter jag vara osagt men inspiration har säkert hämtats från någon kålsallad (krautsalat).
Tyrolersallad
 |
| Tyrolersallad. |
1 kkp (1,5 dl) finskuren rödkål (eller så används dubbel mängd vitkål)
2 medelstora färska äpplen
1-2 "dito" (troligen åsyftas medelstora) inlagda rödbetor
2 msk matolja
2 msk vinättika eller citronsaft (jag använde pressad citron)
1 knivsudd salt
1 knivsudd vitpeppar
1 knivsudd senapspulver
1-2 tsk socker
evt. 1 tsk kummin
Äpplena skalas, urkärnas och skäres i strimlor. Rötbetorna skärs fint. Olja, ättika/citronsaft vispas tillsammans med kryddorna några minuter. Blandningen tar då formen som en tjockare gul dressing. Alla ingredienser ska sedan försiktigt sammanblandas "med ett par gafflar". Därefter upplägges salladen och serveras.
 |
| Ingredienser till en Tyrolersallad. |
Omdöme och förbättringspotential: Det här är en syrlig och fräsch sallad som ger en färgklick på tallriken. Den passar troligen bra till det mesta husmanskost-väg. Sambon - som i normala fall inte är förtjust i äpplen - tyckte att äpplena passade bra i salladen, men tyckte mindre bra om rödbetorna. Själv tycker jag egentligen inte om senap, men den lilla mängd senapspulver tycktes varken ge någon stark smak eller för den delen färga salladen gul. För den som inte är rädd för kryddor går det ju att ha i mer än en "knivsudd" av smaksättarna.
Reflektion: Vi kan ju lika bra ta det här med kryddorna på en gång. För visst finns det en anledning till att det bara är en knivsudd av det som tillför lite extra smak. I kokbokens inledande del finns en kom ihåg-lista där vi finner rekommendationer om smaksättningen:
"Smaksätt all mat väl, men ej för kraftigt! Kryddorna få icke taga överhanden; de skola endast tjäna till att framhäva anrättningens naturliga smak. Alltför kryddstark mat förråder bristande kunnighet på matlagningsområdet." (Fransén och Knudsen, 1937: 13)För mycket kryddor indikerar alltså att du är medioker i köket, vilket vi får anta var till nackdel för husmodern. Jämför detta med kokboken från 1911 där flera kryddor ansågs hälsovådliga och beroendeframkallande! Jag blir lite pepp(r)ad på att fördjupa mig i kryddornas kulturhistoria i en svensk kontext. Måttlighet och dygd verkar ju genomsyra vårt tidigare förhållningssätt till smaksättning av mat.
***
Receptet är hämtat ur Kajsas kokbok: Kokbok för lanthushåll utarbetad
av Karin Fransén och Astrid Knudsen (1937, 12:e upplagan). Kokboken är
utgiven av Lantbrukssällskapets tidskrifts A.-B. Boken kostade då 3:50
kr vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 112 kr
(källa: Edvinsson & Söderberg 2011). Som kuriosa kan det nämnas att första upplagan kom ut 1935 och utkommit i minst 26 upplagor till och med 1988. Karin Maria Oskara
Elisabet Fransén var utbildad skolkökslärarinna och publicerade under många år recept i Jordbrukarnas föreningsblad under signaturen Kajsa. Mer om Karin Fransén går att läsa i Svenska män och kvinnor: Biografisk uppslagsbok och i en artikel på LRF.
Blogginlägget är en del av min serie Historisk mat på moderna fat där jag testar olika historiska recept, primärt från första halvan av 1900-talet. En stor del av experimentet handlar om att reflektera kring dåtidens och dagens måltider och matkultur. Du hittar alla recept samlade under etiketten Historisk mat på moderna fat.
Kommentarer