Husmoderskunskap: Barnets leksaker

 

Sist redogjorde vi för barnbjudningar (barnkalas) och funderade över vilka lekar som kan få barnen att glömma allt med skärmtid. Nu nu dags att stifta bekantskap med uppslagsordet barnets leksaker och fördjupa oss i en tid innan mobiltelefoner, datorer och paddor. Låt oss först begrunda de inledande meningarna i artikeln:

Vi vuxna fodrar ändamålsenliga verktyg i vårt arbete. Barnens lek är deras arbete, och även barnen behöver då funktionsdugliga redskap. (Svenskt husmoderslexikon 1952).

Jag kan se en liknelse mellan att gå till förskolan/daghem och att gå till en arbetsplats, men jag vet ju inte riktigt om jag skulle jämföra en leksak kan jämföras med arbetsredskap. Det kanske går om man är väldigt förtjust i sin dator, borrmaskin, skärbräda osv, och att ens arbetsredskap stimulerar arbetet.

Nåväl, artikelförfattaren lutar sig mot psykologisk och pedagogisk forskning (obs - det lär säkert ha kommit nytt på forskningsfronten de senaste 70 åren). Några regler eller ledord slås fast:

  1. Leksaken ska vara lämplig utifrån ålder.
  2. "materialet" ska ha "förmåga att fängsla barnet inte bara för stunden, utan helt för hela dagen". De anser såldes inte att uppskruvbara leksaker är idealiska, då de snart upphör att vara intressanta. Hellre klossar som kommer skänka mer stimulans och i längden vara mer ekonomisk.
  3. Små barn ska ha stora leksaker, stora barn små leksaker, vilket härleds till motorisk förmåga.
  4. Leksaken bör vara välgjord, här läser jag in att de efterfrågar kvalitet för pengarna så att leksakerna tåls att leka med. "Säger vi 'Var rädd om dockan!', så hämmar vi barnets lek."

Det redogörs för olika slags lek och vad som är lämpligt utifrån ålder. Det handlar mycket om att stimulera barnet och att leken gärna ska vara konstruktiv (t.ex. med mekano, klossar osv) eller kreativ (med färg, lera osv). Rollekar och ordningslekar (t.ex. sortering) föreslås också. Föräldrar uppmuntras dessutom att "målmedvetet samla dylikt 'skräp'", t.ex. burkar och trådrullar för att stimulera lek t.ex. vid sjukdom eller regn.

Jag vill avsluta med ett råd som verkligen inte tillämpades hemma hos mig, men som kanske någon annan är bekant med?

Farliga och ömtåliga leksaker
    De s. k. farliga leksakerna (elektriska sladdar, tändstickor o. d.) får man inte barnet att låta bli genom totalt förbud. Om vi försöker ordna så, att det utan risk för lära känna dessa sidor av livet, tar verksamheten snart slut. Låt barnet bekanta sig med de 'farliga' sakerna, men alltid tillsammans med vuxna. Samma regel gäller ömtåliga föremål. Låt barnet ha egna glasvaser och komma underfund med följderna av att slå dem i golvet. (Svenskt husmoderslexikon 1952)

Någon som fick leka med tändstickor tillsammans med era föräldrar? Eller uppmuntrades att slå glassaker i golvet? Om ja - tröttnade ni på dessa aktiviteter efter ha fått göra det? Jag är jättenyfiken på ifall denna pedagogik fungerar nämligen.

För protokollets skull så hänvisar artikeln vidare till uppslagsordet Barn och olycksfall där det återigen tas upp om farliga leksaker. Här fördömer man "skjutvapen, slangbågar, luftmössor och pilbågar", här kan man ju undra varför inte samma pedagogik med "bekantande" med de farliga sakerna tillämpas...

* * *

Källa: Svenskt husmoderslexikon: Uppslagsbok för hem och familj i tre band från 1952 (5:e upplagan, utgiven av Medéns). Huvudredaktörer är Anna Schenström (f.d. föreståndarinna vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala), Vera Diurson (chef för Aktiv Hushållning) och Anna Lisa Söderholm (programtjänsteman i Radiotjänst för sociala frågor). Genom Libris kan jag spåra att det åtminstone kommit en upplaga 1949 och att 12:e upplagan (och troligen sista) utgavs 1963-64 i fyra volymer.

Inlägget är en del av min bloggserie Husmoderskunskap om vad det var för kunskap som en husmoder kunde tänkas söka och ha nytta av. Inte för att jag förespråkar att hemmafruideal eller stereotypa könsroller, men utav genuin nyfikenhet för vad det var för kunskaper som sågs som nödvändiga.  Utifrån ett nutidsperspektiv kan säkert en hel del kunskaper kan vara nyttiga i relation till krisberedskap, hållbarhet och ekonomi oavsett om man är man eller kvinna.

Kommentarer

Ajli sa…
Vilket spännande inlägg. Jag fick aldrig slå sönder saker... jag lekte mycket med plastgubbar och byggde världar. Jag gillade klossarna som hette kaplastavar också väldigt mycket. När jag var riktigt liten var jag väldigt intresserad av mössor och halsdukar, så mamma kunde dra ut den lådan på golvet och sätta mig bredvid för att sitta i timmar. Slangbella hade jag också, men var inte så intresserad av den... kanske det var samma sak som med de andra farliga saker. Fast det var inte så att jag kom underfund med det genom att jag råkade skada någon eller mig utan mer att jag tyckte att det var tråkigt!
Matilda sa…
Ajli >> Just ja, kaplastavar, det var något som jag helt glömt bort! Härom sistenes var jag hos en kompis och hennes barn. Barnet hade massor av magnetiska plastskivor i olika färger och former. Det visade sig vara riktigt kul att bygga med dem även om vuxen. (heter tydligen Magna-Tiles)

Låter som att du hade (har) mycket fantasi och fick utrymme för kreativitet.
Intressant med slangbellan - det kanske är delvis vad artikelförfattaren åberopar, att man suddar bort fascinationen om man får ha en? Tänker att serietidningar och böcker varit duktiga på att framställa slangbella som något som ska vara skoj.
Linda (förr Berlin) sa…
Hej Matilda,
Intressant att läsa om hur de tyckte att det skulle vara förr i tiden. Som liten var jag mycket i min morfars verkstad och vi var med familjen ute i naturen mycket. På båda ställena var det naturligt för oss barn att få tälja med kniv och använda olika verktyg som såg och hammare. Morfar lärde mig hur jag skulle göra med kniven för att inte göra mig illa och förklarade allt med ro. I mitt nuvarande lov som mamma till en åttaårig pojke är det likadant. Han får använda yxa att hugga ved med och kan tälja med kniv utan att göra sig illa. Tändstickor kan han sen flera år använda. Det lärde de sig i kindergarten. Jag tror inte att barn som får göra såna saker tappar intresset för det, men istället kanske får en respekt för det som är farligt och mer noggrant använder dem.
Matilda sa…
Linda >> Spännande! Det kräver ju verkligen tålmodiga och lugna personer som förklarar och gör situationen trygg :)
Men oj, 8 år! Det betyder att det gått ett bra tag sedan du slutade blogga - jisses vad tiden går snabbt. Hoppas att allt är bra med dig :)
Jenny sa…
Jag kan delvis förstå själva idén med att barn gärna får "lära känna" så kallade "farliga leksaker". Min mamma lät mig titta på och känna på saker såsom knivar och verktyg (under strikt uppsikt) samtidigt som hon noga förklarade vad varje sak var bra för: och värför de kunde vara farliga! Vid ett tillfälle (jag var kanske 4 år gammal) så hade vi en hantverkare hemma som hade lämnat en såg på golvet. När hon såg att jag verkade intresserad av sågen så plockade hon upp den och satte sig bredvid mig och förklarade att detta är en såg, och den är jättebra att ha för att man kan såga itu saker med den, bygga saker och laga saker, men den har även "tänder" som kan skära i fingrar och att det skulle göra väldigt ont! Hon tog min hand och lät mig känna på den och ställa en massa frågor, och efter detta så hade jag inget intresse av den längre, eftersom jag nu förstod vad det var. Så på så vis kan jag förstå själva idèn: barnets intresse för det farliga avtar. Det skiljer sig säkert från barn till barn, men för mig fungerade det: den farliga eller förbjudna saken var inte längre spännande. Tälja med kniv lärde vi oss i skolan i första klass (träslöjden), så det var inget märkvärdigt med att vi ibland täljde saker på fritiden. Tändstickor var jag personligen aldrig intresserad av, men jag minns att mamma lärde mig att använda dem på ett säkert vis redan i fem- eller sexårsåldern (vi tände alltid värmeljus på kvällarna där hemma). Däremot skulle nog mor min aldrig låta oss barn slå glas i golvet: hon skulle ha varit alldeles för rädd att vi skulle skära oss! Detsamma kan iof sägas om knivar, men det som skiljer dem åt är väl att glaskross kan stänka lite överalt och att mamma eller pappa kanske inte befinner sig precis bredvid (ingen uppsyn) när glaset slår i golvet. Det enda jag minns att min mamma förbjöd var spisen! Hon var livrädd att jag skulle bränna mig på plattorna eller spilla ut kokande vatten på migsjälv. Jag tyckte att spisen var jätteläskig när jag var liten, haha!