Att återuppliva ett ord: Sovelbuss

Nyligen bloggade jag om ordet bragelöfte och kom och tänka på ett annat ålderdomligt ord som jag och sambon använder ofta, nämligen sovelbuss. Ni behöver nog kontexten först.

Min sambo envisas med att äta både smör och messmör på sina frukostmackor. Denna vana kan spåras bakåt till när han var barn och föräldrarna kämpade med att få honom att äta tillräckligt med frukost. Det blev således ett lager vanligt smör, och ett lager av det söta messmöret. Messmör är ju en vattendelare, antingen tycker man om det eller så gör man det inte. Jag är inte förtjust i det och har lite svårt att förstå varför han måste ha smör på smör. Jag beskyllde honom således för att tvesovla. Att tvesovla innebär alltså att ha två sovel (tillbehör/pålägg) till brödet. Förr var detta en väldig lyx, ett pålägg (dvs smör eller ost eller skinka) var mycket nog.

Tvesovlad limpmacka: smör och ost.

Ordet tvesovla är tydligen inte något gemene man går runt och säger. Jag tror att jag snappade upp det när jag läste etnologi eller historia som ung student och tyckte det var användbart. Min sambo hade dock inte hört det. Diskussionen kring att tvesovla ledde oss till en artikel på Dialektbloggen som drivs av Institutet för språk och folkminnen. Här skriver Eva Thelin om olika regionala uttryck som kunde användas till den som tog mycket sovel. Man kunde till exempel bli kallad soveldryg, sovelhund, sovelsluk och sovelbuss. (Jag har inte helt blivit klar på vad "buss" syftar på, men troligen "man" eller "gosse", se SAOB.)

Detta föranledde alltså att vi numera här hemma använder uttrycken sovelhund och sovelbuss väldigt frikostigt.

Vilket sovel föredrar du på din (frukost-)macka? Själv blir det antingen enbart smör eller smör och ost. Ibland vegetarisk "leverpastej" och vid lyxiga helgfrukostar marmelad.

Lyxsovel: clotted cream och marmelad på scones.